Nålskräck: plåster på såren

na%cc%8alskra%cc%88ck-4

Fortsättningen på ”Nålskräck: lämnad i sticket”

Tidigare: Efter ett trauma i tidig barndom har jag utvecklat en rädsla för nålar och avsky för en viss läppstiftsfärg. Avskyn kan jag leva med (vem sa att hat är destruktivt?) men nålskräcken utgör ett reellt hinder för en läkarstudent. För att ta mig förbi det har jag utsatt mig för diverse utmaningar: varit försöksperson, anmält mig som blodgivare och till sist själv hållit i nålen och tagit ett venprov på en annan. Men hur gick det egentligen?

Nålen trängde igenom huden utan några problem. Jag fästa uppsamlingsröret på andra änden, och var noggrann med att hålla nålen still under tiden. Blodet rann snabbt till röret och jag släppte på remmen igen. Röret fylldes och jag bytte till ett annat. När det var fyllt tog jag en bomullstuss som jag höll mot stickstället medan jag drog ut nålen. Fällde ner skyddet  för nålen och andades ut. Både jag och min klasskamrat hade överlevt. 

Att ta ett venprov var inte alls så svårt som jag trodde. Min klasskamrat rörde inte en min under hela tiden, men jag vet inte om det var för att han var bra på att hålla minen, hade hög smärtgräns, eller att jag var så träffsäker. Kanske en blandning av alla, med övervikt på den sistnämnda anledningen. Det viktigaste för att jag skulle lugna ner mig var bara att fokusera på detaljerna. Nål in i ven, provrör på, nål ut. Inte på det faktum att jag skulle sticka in en sylvass metallbit i en levande värnlös människa.

Det finns dock fem viktiga saker att tänka på när man tar ett venprov:

  1. Håll koll på när du ska stasaalltså spänna åt remmen runt armenStasar man för länge försvinner allt blod från armen och det tar tid innan det rinner tillbaka. Stasar man inte alls hittar man inte venen.
  2. Ha provrören nära till hands. Det är krångligt och pinsamt för dig, och smärtsamt för blodprovsoffret om du spenderar en lång stund med att fumla efter provrören när du väl tryckt in nålen.
  3. Stick in nålen i venens riktning uppåt. Alltså inte 90° vinkel så att du tränger igenom hela venen, vilket inte är livshotande men gör ont. På offret alltså. Vinkla istället nålen i kanske 30° i samma riktning som blodådran går. Detta för att få ut mest blod och orsaka minst smärta.
  4. Håll hårt i nålen för att hålla den stilla, särskilt när du fäster provröret. Man behöver trycka på provröret på andra änden, så håller man inte tillräckligt hårt i nålen är det lätt att råka trycka igenom venen med nålen.
  5. Tryck inte på bomullstussen när du drar ut nålen, för då kan du råka trycka in den ytterligare och orsaka blåmärken. Och vi vill ju inte att offren ska lämna oss med bestående men. Håll bara tussen lätt mot stickstället så att blodet inte strömmar ut och kladdar ner.

Med det sagt vill jag önska alla en riktigt god helg, och för er som inte firar – en riktigt god mellandagsrea. 

Annonser

Nålskräck: lämnad i sticket

na%cc%8alskra%cc%88ck-3Fortsättningen på ”Nålskräck: de andra sticker”

Tidigare: Traumatiserad i barndomen av en olycklig kombination av nålar och vulgärt läppstift, har jag svurit att bli kvitt min nålskräck en gång för alla. Jag har genomgått två prövningar och gjort stora framsteg, men min rädsla är ännu inte övervunnen.

”Alla goda ting är tre”, brukade min mamma säga ända fram tills att jag fick en lillasyster. Min vana trogen har jag tagit till detta talesätt och förberett mig inför den tredje utmaningen – blodgivning. Jag anmälde mig som blodgivare för första gången vilket innebar en hälsokontroll. Jag fick fylla tre venrör som skulle skickas iväg på analys för att se om mitt blod var dugligt för blodgivning. Jag var lite nervös och fick lägga mig ner på britsen, men jag vågade faktiskt titta när nålen väl hade stuckits in i mitt armbeck.

Det var dags för den ultimata prövningen – jag själv skulle få ta blodprov på en annan. På KI:s läkarprogram ingår det att man mot slutet av första terminen ska lära sig att ta venprov. Venprovsförövare: läkarstudenter på termin 1. Venprovsoffer: läkarstudenter på termin 1. Tanken på att få trycka i nålar i varandra gjorde vissa av mina klasskamrater nästan skrämmande entusiastiska, medan andra svettades så mycket om händerna att de inte kunde få grepp om nålen. Jag kan stolt och ärligt säga att jag var varken eller. Jag hade bara mål i sikte, även om det inte stoppade mig från att låta andra sticka före mig, eller skrika till innan nålen ens trängt in i min hud.

Till sist blev det min tur. Jag bad mitt offer (frivilliga klasskamrat) att kavla upp ärmarna, spände åt remmen och hittade en av hans vener. Släppte på remmen och förberedde nål och provrör. Svettades om händerna likt ett vattenfall (typ Niagara) och var tacksam för silikonhandskarna som gjorde så att jag ändå kunde hålla fast i nålen. Sa ”nu sticker jag” lika mycket för att varna offret som mig själv, och så stack jag.

Fortsättning följer… (imorgon)

Nålskräck: de andra sticker

na%cc%8alskra%cc%88ck-2Fortsättningen på ”Nålskräck: det första sticket”

Tidigare: Som barn vägrade jag att låta folk ta blodprov på mig, till följd av ett traumatiskt vårdcentralsbesök som involverade en sur sjuksköterska med vedervärdigt läppstift. Nu när jag går på läkarprogrammet och snart kommer vara den som håller i nålen, om än med en mer smickrande färg på läpparna, har jag bestämt mig för att det är dags att komma över min rädsla.

”För att bemästra din rädsla, måste du först möta den”, har säkert någon fånig hjälte i en amerikansk pang-pangfilm sagt någon gång. Det har jag i alla fall tagit till mig, så varje gång jag har fått tillfälle har jag anmält mig för att ge blodprov.

Jag anmälde mig som offer på den första laborationen på KI där blodprov ingick (eller försöksperson som laborationsinstruktionerna uttryckte det). Det var bara små kapillärprov som skulle tas, vilket innebar ett litet stick i fingret så att en droppe blod kunde fås. Innan det första blodprovet togs var jag smått hysterisk och kunde inte sitta stilla eller vara tyst. Jag tror inte jag hade tagit ett kapillärprov sedan läppstiftstraumat, så jag var mest nervös för att jag inte visste vad jag skulle vänta mig. När det första sticket hade gjorts och jag insåg att det knappt kändes något alls lugnade jag ner mig, och det sista sticket klarade jag av att utföra själv till och med.

Den andra blodprovslaborationen var inte lika smärtfri, men jag kände mig peppad av att det hade gått så bra på den förra. När det väl var dags att ge blodprovet, insåg jag att det inte bara var ett litet stick i fingret, utan att det krävdes två fulla venrör. Jag blev lite smått illamående, men kunde inte fega ur eftersom resten av min laborationsgrupp hade fått fel uppfattning om starttiden för laborationen och inte var där. Så jag gick in, höll en vänlig klasskamrat väldigt hårt i handen och försökte slappna av. Det gick bra. Det hjälpte verkligen att hålla i min stackars kursare, men jag vågade inte riktigt titta på själva nålen. Jag hade gjort framsteg, men min rädsla var ännu inte bemästrad.

Fortsättning följer… (imorgon)

Nålskräck: det första sticket

na%cc%8alskra%cc%88ck-1Jag har redan avslöjat tio överraskningar på KI:s läkarprogram, men något som kom mer som en chock än en överraskning var att vi redan nu på första terminen skulle lära oss att ta blodprov. 

När jag var liten var det nästan omöjligt att ta blodprov på mig. Inte nog med att mina vener var ganska väl dolda bakom ett tjockt lager fett – jag var dessutom extremt bångstyrig. Jag minns inte varför, men vid något tillfälle när jag var 5 eller 7 år gammal behövde jag ta ett stick i fingret på vårdcentralen. Jag var motvillig för att jag tyckte att sjuksköterskan var sur, höll för hårt i mig och hade fult läppstift, så när sticket precis hade gjorts ryckte jag undan mitt finger. Sjuksköterskan lyckades inte samla upp något av mitt blod, men jag tänkte inte låta henne sticka mig igen, inte ens när jag fick välja det finaste glitterklistermärket i leksakslådan. Mina föräldrar bestämde sig för att skicka dit mig en annan dag, men jag vägrade också den gången, trots att den andra sköterskans läppstift såg helt okej ut.

Vårdcentralen gav upp och jag fick åka till barnsjukhuset istället. Där trodde man att jag kanske skulle tillåta ett stick i armvecket istället. Där trodde man fel. Jag fick både ett vaniljhjärta och ett löfte om en ny Barbie-docka inför provtagningen, men jag kämpade ändå emot. Trots det fick jag Barbie-dockan efteråt, och jag tror att det var mitt dåliga samvete för att jag hade fått belöning för något som jag inte hade klarat av, som till sist ledde till att jag gick med på att ge ett blodprov. Fjärde gången gillt.

Med åren har jag kommit över den värsta rädslanMina vener är fortfarande skyddade av rejäla mängder fett, men jag är åtminstone inte aktivt bångstyrig längre, och jag dömer inte heller provtagarna efter läppstift. Ändå har jag ända fram tills alldeles nyligen inte klarat av att titta på nålarna utan att få hjärtklappning, vilket går an om jag är blodprovsoffret. Om jag däremot är förövaren är det mindre hållbart, så jag har bestämt mig för att bli kvitt min nålskräck.

Fortsättning följer… (imorgon)

5 (ytterligare) överraskningar på KI:s läkarprogram

Midnatt råder, tyst det är i husen och släckta äro ljusen, till skillnad från min dator. Jag är så gott som klar med skolan för i år och det är först nu den härligt hemska julhysterin börjar komma över mig – vilket är anledningen till varför jag sitter och skriver här istället för att passa på att sova nu när jag har tid.

För nästan två månader sedan avslöjade jag fem överraskningar på KI:s läkarprogram. Ung, oerfaren och naiv som jag var, trodde jag att jag då redan hade upptäckt allt som fanns att upptäcka, men likt Columbus var jag ute på djupt vatten och fick helt fel uppfattning (och förde med mig en och annan främmande sjukdom). Till skillnad från den nu avlidne kolonialisten vill jag rätta mina fel, så här kommer en lista på fem ytterligare överraskningar på KI:s läkarprogram.

  1. Det serveras alltför sällan gratis fika numera. Det är kanske den största och sorgligaste överraskningen. Sist jag lyckades komma över gratis kaffe var det snarare övergivet än överblivet. Iskallt, blaskigt och bortglömt.
  2. Utbildningens starka vårdförankring har vissa nackdelar. Att praktisera på en vårdcentral i influensa- och vinterkräksjuketider är lite som rysk roulette. Extra spänning läggs på spelet om vårdcentralspraktiken inträffar precis innan en duggaskrivning. Mer än en tiondel av klassen missade förra duggan på grund av sjukdom. Jag höll mig frisk genom att inkorporera en stor mängd tvål och handsprit i min diet.
  3. På tal om diet: skolrestaurangen Jöns Jacob säljer lunchmackor för 50 kr – som det är väldigt lätt att tröttna på. Det är också väldigt lätt att tröttna på att laga mat åt sig själv om man har varit bortskämd med matlagning hela sitt liv. Valet står mellan vad som är mest uttröttande.
  4. Det finns faktiskt en matsal på fjärde våningen i BerzeliuslaboratorietJag vet att jag skrev det lite i förbifarten i ett av mina matinlägg, men det hade jag bara hört via ryktesvägar. Nu kan jag personligen bekräfta att det verkligen finns en matsal där uppe, som både är mindre och lugnare än mikrovågstorget i Jöns Jacob. Såklart kommer alltid all information på den här bloggen från fullt tillförlitliga primärkällor (exempelvis jag). Jag tycker ju att källkritik är viktigt, vilket också skiljer mig från Columbus.
  5. Smekmånaden var kul, sedan kom utmaningarna. Vi blev förvarnade redan på uppropet att tempot och svårighetsgraden långsamt skulle stegras under terminens gång. Stegringen kom, men långsamt vet jag inte om det var. Det är fortfarande kul, men det är extra kämpigt nu när vi inte längre har regelbunden tillgång till gratis kanelbullar och kaffe.

En extra överraskning var att jag fick ta över KI:s officiella Instagram-konto i några dagar förra veckan och inte blev bannlyst från varken Instagram eller KI. Nästan lite av en besvikelse.

”Varför vill du bli läkare?” – jobbiga frågor som förtjänar jobbiga svar

Sedan jag började på KI:s läkarprogram har jag utsatts för många frågor. Att svara på vilket enzym som är aktivt i glykolysens andra substratfosforylering är inte lätt, men det finns åtminstone ett rätt svar. Svårare är det att svara på personliga frågor som folk ställer för att de faktiskt undrar, eller för att de redan har pratat om vädret och inte kan smita ifrån mig riktigt än.

  • ”Varför vill du bli läkare?” För att jag gillar titeln doktorMina intressen har alltid varit väldigt breda, medan jag har pluggat naturvetenskap har jag engagerat mig politiskt och lärt mig språk på fritiden, så jag har länge varit säker på att jag vill ha ett yrke med breda arbetsområden och varierande uppgifter. Som läkare kan man jobba på sjukhus eller i läkermedelsbranschen, starta egen klinik, vara konsult, undervisa, forska eller administrera, och mycket mer. Och dessutom gillar jag titeln doktor.
  • ”Hur kom du in på utbildningen?” Genom dörren. Jag sökte med både betyg och högskoleprov (man söker automatiskt med HP om man skrivit HP), men jag vet inte genom vilken kvot jag togs in. KI har också en intervjukvot, PIL, men den är framför allt för folk som har utbildat sig eller arbetat tidigare. KI:s, och alla andra högskolors, antagningsstatistik finns på UHR.
  • ”Är läkarprogrammet svårt, går det bra?” Allt går förutom nyfödda bebisar. Det är högt tempo, mycket information och emellanåt kämpigt med allt plugg, men jag förväntade mig inte annat. Som tur är finns det bara godkänt och underkänt som betyg och chanser till omprövning.
  • ”Varför valde du att plugga på KI istället för i Lund?” För att Skåne är underrepresenterat på KI. PBL, som jag skrev kort om i mitt inlägg om grupparbeten, används på nästan alla läkarprogram, men i Lund är det en mycket större del än på KI. Här är det mer traditionell undervisning – föreläsningar, seminarier, uppsatser – vilket jag föredrar. Jag gillar också KI:s mångkulturella atmosfär, med alla utbytesstudenter, gästforskare och internationella elever.
  • ”Tycker du om din klass?” Vi är ju 160 personer, så någon står man väl ut med. Har inget mer att tillägga.

Mellan torsdag 8/12 och tisdag 13/12 kommer jag(!) ha ansvar för KI:s officiella Instagram-konto – fulsnygga bilder och ökentorra bildtexter utlovas.