Nålskräck: de andra sticker

na%cc%8alskra%cc%88ck-2Fortsättningen på ”Nålskräck: det första sticket”

Tidigare: Som barn vägrade jag att låta folk ta blodprov på mig, till följd av ett traumatiskt vårdcentralsbesök som involverade en sur sjuksköterska med vedervärdigt läppstift. Nu när jag går på läkarprogrammet och snart kommer vara den som håller i nålen, om än med en mer smickrande färg på läpparna, har jag bestämt mig för att det är dags att komma över min rädsla.

”För att bemästra din rädsla, måste du först möta den”, har säkert någon fånig hjälte i en amerikansk pang-pangfilm sagt någon gång. Det har jag i alla fall tagit till mig, så varje gång jag har fått tillfälle har jag anmält mig för att ge blodprov.

Jag anmälde mig som offer på den första laborationen på KI där blodprov ingick (eller försöksperson som laborationsinstruktionerna uttryckte det). Det var bara små kapillärprov som skulle tas, vilket innebar ett litet stick i fingret så att en droppe blod kunde fås. Innan det första blodprovet togs var jag smått hysterisk och kunde inte sitta stilla eller vara tyst. Jag tror inte jag hade tagit ett kapillärprov sedan läppstiftstraumat, så jag var mest nervös för att jag inte visste vad jag skulle vänta mig. När det första sticket hade gjorts och jag insåg att det knappt kändes något alls lugnade jag ner mig, och det sista sticket klarade jag av att utföra själv till och med.

Den andra blodprovslaborationen var inte lika smärtfri, men jag kände mig peppad av att det hade gått så bra på den förra. När det väl var dags att ge blodprovet, insåg jag att det inte bara var ett litet stick i fingret, utan att det krävdes två fulla venrör. Jag blev lite smått illamående, men kunde inte fega ur eftersom resten av min laborationsgrupp hade fått fel uppfattning om starttiden för laborationen och inte var där. Så jag gick in, höll en vänlig klasskamrat väldigt hårt i handen och försökte slappna av. Det gick bra. Det hjälpte verkligen att hålla i min stackars kursare, men jag vågade inte riktigt titta på själva nålen. Jag hade gjort framsteg, men min rädsla var ännu inte bemästrad.

Fortsättning följer… (imorgon)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s