Fråga Energibollen: ”Vad gör du egentligen?”

Hej, Isabelle! Lever du?!?!?!?! De enda tecknen på liv jag får från dig är dina blogguppdateringar som kommer med väldigt glesa mellanrum och de handlar bara om festande(!) – hur går det egentligen för dig? Min kollega berättade precis att hennes son hör av sig till henne varje dag – varför gör inte du det??  Vad har du för dig om dagarna?!?!?!?!?!?

Hej, kära läsare, vars anonymitet jag värnar om. Vill börja med att påpeka att kvoten mellan antalet frågetecken och egentliga frågor är onödigt stor. Men ja, jag (över)lever. Och allt går förutom nyfödda bebisar. Jag väljer att inte läsa den påföljande, smått förebrående frågan, så om du undrar varför jag inte svarar på den är det för att jag har (viljemässigt, förvisso) inte sett den. Nästa fråga kan jag svara extra utförligt på för att kompensera:

Kort sagt kan jag berätta att mitt vardagsliv kretsar kring studierna på läkarprogrammet och KI. Jag tror att sådant är fallet för de flesta i min situation; unga, ensamstående och nyinflyttade. När jag inte råpluggar (vilket är kanske lite för ofta, med tanke på min fest-omtenta-korrelation), pendlar jag till och från KI, lagar matlådor att ha med mig till lunchrasten, går på Medicinska Föreningens fester, eller umgås med mina vänner som också går på KI. De få minuterna på dygnet som inte går åt någon av dessa sysselsättningar, spenderar jag på att uträtta mina basala behov; som att sova, dricka kaffe och titta på roliga bilder på sociala medier. Det sistnämnda har tidigare varit en fristad ifrån allt som har med plikt och produktivitet att göra, men på senare tid har jag märkt att de roliga bilder jag tycker är roligast är de som (fel)använder medicinska termer och begrepp. Här och här finns sådana bilder.

Jag inser nu, medan jag skriver det här inlägget, hur extremt indoktrinerad jag blivit efter bara ett läsår. Undrar hur det kommer att vara när jag väl gått ut utbildningen? Tja, läkare och läkare är ju den vanligaste parkombinationen (yrkesmässigt) i Sverige.

Faeces läkarstudenter säger: ”Förlåt, har haft fullt upp med plugget.”

Jag hade tänkt att börja med att be om ursäkt för att bloggens uppdateringar de senaste månaderna har varit så väldigt sporadiska. Min förklaring skulle vara att läkarprogrammet har tagit all min tid och kraft, men jag har trots det ändå haft tid att festa loss på Medicinska Föreningens jubileumsbankett, bälga i mig hinkvis av överblivet kaffe och sätta dussintals dåliga ordvitsar i pränt. Tyvärr, har jag inget bättre att skylla på, så jag får be om ursäkt för min ursäkt och erbjuda det här inlägget som en olivkvist. Jag har nämligen tänkt att sammanställa en lista på de allra vanligaste fraserna som läkarstudenter yttrar. 

”Visste du att [den här kändisen] har [den där diagnosen] vi precis fick lära oss om?” När föreläsare berättar om sjukdomar ger de ofta exempel på kända personer som har varit drabbade av dem eller tros ha varit drabbade. Exempelvis sägs presidenten John F Kennedy ha lidit av Addisons sjukdom.

”Jag tror faktiskt att jag lider av [det där tillståndet] som vi precis fick lära oss om… jag känner mig trött och hängig, men får samtidigt ofta hjärtklappning, och jag har dessutom gått upp i vikt.” ”På riktigt?! Jag känner exakt likadant!” Det beror antagligen på att vi alla under det senaste läsåret har lidit av konstant sömnbrist, högre prestationskrav än tidigare och överkonsumtion av kaffe och snabbnudlar. Letar man ändå efter en diagnos kan man säga läkarstudentsyndromet.

”[diverse försvenskade nylatinska ord för kroppsdelar eller sjukdomar]” Jag vet inte varför, men när läkarstudenter pratar med varandra och andra slänger de ofta in latinska ord både hastigt och (o)lustigt, kanske för att låta akademiska och överlägsna i sin kunskap. Problemet med detta är att majoriteten av de latinska orden inom medicinen är nyskapade och försvenskade, och nästan alltid fel uttalade. Dessutom bör de inte användas i vardagligt bruk. Ett praktexempel på detta är det här inläggets titel.

”Förlåt, jag har haft fullt upp med plugget.” Det här är nog den meningen som är allra vanligast att vi säger till folk som inte är läkarstudenter. Det hade kanske legat lite mer sanning bakom meningen om det inte hade varit så att det vi mest frekvent säger till varandra är: ”Jag måste verkligen komma igång med plugget nu!”

Den frasen som vi upprepar allra mest och lägger orimligt stor vikt vid är på tre ord och lyder: ”Jag är läkarstudent.” Underförstått: ”Ifrågasätt inte min kompetens.”