Cancerforskningens kanske viktigaste person: Henrietta Lacks

Februari månad handlar inte bara om semlor och personer som dejtar – februari är också den månad då allt fler länder i världen uppmärksammar personer med afrikanskt ursprung, deras historia och bedrifter. Detta kallas med andra ord ‘Black History Month’ och alla oavsett hudfärg, dejtingstatus eller dietval kan delta!

Därför skulle jag vilja uppmärksamma Henrietta Lacks och hennes ovärderliga bidrag till cancerforskningen. Henrietta Lacks föddes år 1920 i USA. Hon levde under väldigt enkla förhållanden; uppfostrades av sin farfar, jobbade på en tobaksfarm, födde sitt första barn som 14-åring och gifte sig med sin kusin. I början av år 1951, efter att Henrietta fött sitt femte barn, upptäckte man att hon hade fått livmoderhalscancer. Man tog cellprover och hon fick strålbehandling. Tyvärr räckte det inte, utan cancern metastaserade och Henrietta avled innan årets slut, knappt 31 år gammal. Hon är nu begravd i en omärkt grav i Virginia.

Henrietta Lacks begravdes för 67 år sedan, men hon lever fortfarande. Närmare bestämt är det hennes cancerceller som fortfarande lever idag. Man märkte vid analysen av Henriettas cellprover att hennes cancerceller inte slutade dela på sig, vilket gör dem perfekt lämpade för forskning. Det här är anmärkningsvärt och fortfarande idag helt unikt. Henriettas cancerceller kom att kallas HeLa-celler och har används i forskning världen över de senaste sex årtiondena. Fantastiska upptäckter har gjorts tack vare HeLa-cellernas unika egenskaper.

Problemet är att Henrietta aldrig samtyckte till användandet av hennes celler. Hon fick aldrig reda på vad labbet hade gjort med hennes celler efter de vanliga proverna. Först för 4 år sedan fick hennes efterlevande släktingar lite förfogande över var HeLa-cellernas DNA-sekvenser används.

Henrietta Lacks insåg nog aldrig hur viktig hon skulle bli för cancerforskningen, men jag tycker att hon förtjänar att uppmärksammas.

Informationen presenterad här är hämtad från Johns Hopkins Medicine, The Washington Post och The Guardian. Bilden på Henrietta kommer från familjen Lacks egna arkiv.

P.S. Några andra anmärkningsvärda personer av afrikanskt ursprung är matematikerna Katherine Goble Johnson, Dorothy Vaughan och Mary Jackson. Den prisbelönta filmen ‘Hidden Figures‘ handlar om dem och är absolut sevärd!

Annonser

Välkommen till bloggen!

Jag startade den här bloggen för mer än ett år sedan. Jag inser nu att det kanske vore lämpligt att introducera mig själv och bloggen.

Mitt namn är Isabelle Wemar och jag pluggar på Karolinska Institutets läkarprogram. På den här bloggen skriver jag om hur det är att vara student vid Karolinska Institutet och allt som har med det att göra. Min vision för bloggen är inte att den ska vara som en dagbok, utan mer som en samling recensioner och krönikor av olika delar av studentlivet.

Men varför bloggar jag överhuvudtaget? För att jag är en av flera digitala studentambassadörer på KI. Vi är alla engagerade studenter som arbetar med att marknadsföra KI på nätet; främst på våra bloggar, men ibland också på Instagram och Facebook. Jag gör det också för att jag får fett med stålar i arvode – så mycket att jag kan unna mig att gå på en fest värd 80 cheeseburgare vart hundrafyrtionde år.

Det finns lite olika kategorier här på bloggen. Jag tror att namnen på kategorierna är ganska säger sig själva, men jag kan förtydliga:

  • ‘KI i fokus’ är inlägg som fokuserar på KI. Det kunde du inte gissa, va?
  • ‘Studentliv i fokus’ handlar om studentlivet; vardagsliv, spartips och Medicinska Föreningens aktiviteter. Ofta om fester. Kanske för ofta, med tanke på min fest-omtenta-korrelation.
  • ‘Studier i fokus’ handlar om utbildning, oftast KIs läkarprogram, men ibland om andra utbildningar med medicinsk inriktning, både på KI och på andra skolor.
  • Under ‘Fråga Energibollen’ lägger jag alla inlägg som gäller vanligt förekommande frågor – du får gärna skicka in en fråga nu så kanske jag lägger ut den (anonymt) tillsammans med ett utförligt svar. Utförligt innebär inte nödvändigtvis bra eller vad du ville ha.
  • ‘Ur fokus’ är inlägg som inte riktigt hör hemma i någon kategori. Eller inlägg som jag har missat att kategorisera och varit för lat för att fixa i efterhand.

Bra att påpeka är att allting som serveras på den här bloggen bör tas med en nypa salt och en näve sarkasm. Är man ordvitsintolerant blir nog majoriteten av mina skriverier svårsmälta.

Studentliv på KI – det finns faktiskt

Någonting som jag har insett att den här bloggen saknar är information om studentlivet på Karolinska Institutet. Festerna är såklart en del av studentlivet, men det finns betydligt mer än så; danslektioner, körsång, spex, sportdagar, matlagning…  Låt oss börja med en snabb överblick av de två studentkårerna på KI som är de som huvudsakligen står för studentlivet. 

  • Medicinska Föreningen – Brukar kallas MF och är den största studentkåren vid KI, då den riktar sig till alla studenter. Medicinska Föreningen har sitt huvudkontor på Campus Solna i en byggnad som också kallas Medicinska Föreningen. Majoriteten av aktiviteterna MF håller i arrangeras därför på Campus Solna.
  • Odontologiska Föreningen – Brukar kallas OF (och kanske Käftis?) och är KI:s andra studentkår. Den riktar sig främst till odontologistudenterna, alltså tandläkarna och tandhygienisterna. OF håller till på Campus Flemingsberg, där tandläkarna och tandhygienisterna har majoriteten av sin undervisning.

Då jag pluggar läkarprogrammet och aldrig är på Campus Flemingsberg förutom när skolan tvingar mig, är jag bara medlem i Medicinska Föreningen. Vill du veta mer om OF kan du spana in den supersnygga hemsidan här och den inte lika snitsiga Facebook-sidan här.

Både MF och OF drivs av studenterna själva och är egentligen fristående från KI bortsett från visst stöd med resurser och finansiering. Förutom några få arvoderade positioner är alla uppdrag inom studentkårerna ideella och görs på studenternas fritid. Därför har du som student möjligheten att engagera dig i och har inflytande över kåren i allra högsta grad.

Mer om MF kommer att komma i nästa inlägg. Under tiden kan du spana in MF:s supersnygga hemsida här (måste dock erkänna att OF:s hemsida är snäppet läckrare) och Facebook-sidan här. Och vet du vad? Om du klickar dig fram till videor och album på Facebook kan du hitta massvis av filmer och fotografier som jag har tagit!

Välkommen till KI – VT18:s upplaga

Nytt år, ny termin, nya amphioxer… Välkommen till KI, alla nya studenter! Och välkommen tillbaka alla gamla studenter – en termin närmare examen!

Orkar man scrolla tillbaka i den här bloggen kan man hitta många fina inlägg om hur det är att börja plugga på Karolinska Institutet. Orkar man inte göra det, kommer här en sammanställning av några av mina inlägg som riktas till er amphioxer:

  • Har KI ett studentliv? Ja, mot förmodan. Hittills har jag mest skrivit om festerna på KI, som självklart ingår i studentlivet, men det finns mycket mer än så! Kanske kommer jag skriva om det i ett kommande inlägg? Du kan hitta det jag skrivit hittills under kategorin ‘Studentliv i fokus’. Ett första festinlägg finns här.
  • Vad är en amphiox och vad gör man på Amphioxdagen? Kort sagt är amphiox benämningen för nya studenter på KI. Man slutar vara amphiox efter man deltagit i Amphioxspelen och blivit accepterad som fullvärdig medlem i Medicinska Föreningen på Amphioxgasquen. Läs mer här.
  • Vad kan man förvänta sig på KI:s läkarprogram? Lite allt möjligt faktiskt, typ pysselverkstad, kanelbullar och skönlitteratur. Särskilt under första terminen. Läs här.
  • Vad är egentligen skillnaden mellan Karolinska och Karolinska? Det ena är ett sjukhus, det andra är en högskola/forskningsinstitution/myndighet – men vilken är vad? Jag själv är fortfarande inte hundraprocentigt säker, men du kan läsa min uppfattning om skillnaderna här.

Jag hade faktiskt nöjet att träffa några av er nya studenter på Infopuben i fredags. Infopuben är en ”after school”-pub som hålls första fredagen av varje termin där Medicinska Föreningens olika utskott visar upp sig och försöker rekrytera nya medlemmar. Jag blir alltid fruktansvärt glad och smickrad när folk berättar att de läser min blogg! Skönt att veta att det inte bara är min mamma liksom.

Var du på Infopuben i fredags kan du ha sett en liten tjej springa runt med en gigantiskt kamera (ibland två). Isåfall var det mig du såg. Kul att ses och välkommen till KI återigen!

 

Nyårslöften – nytt år, nytt jag?

Gott nytt 2018! Jag har en sorts hatkärlek för nyårslöften. Symbolismen med att börja på ny kula och kasta det gångna årets misslyckanden bakom sig är tilltalande, men slutar det ändå inte alltid på samma sätt? 

”Definitionen av galenskap är att göra samma misstag om och om igen och förvänta sig ett annat resultat” – ett känt citat av okänt ursprung. Det stämmer inte egentligen, men det går att överföra på nyårslöften. Hur ofta har vi inte lovat oss själva att bli det allra bästa jaget innan det nya året är slut, bara för att känna oss som vårt allra sämsta jag innan februari ens kommit igång? Här är några exempel:

  • Jag ska börja motionera regelbundet. Men usch, vad blött och blåsigt det var ute! Ja, vad förväntade du dig? Det är januari och du bor i södra Sverige.
  • Jag ska bli mer sparsam med pengar. Men det är ju fortfarande mellandagsrea! Och dessutom så behöver jag en till plånbok för den jag har nu matchar inte min handväska.
  • Jag ska bli mer morgonpigg. Men idag börjar ju föreläsningen ändå sent. Snooze-knappen är också mycket lättare att trycka på än stäng av-knappen. Den är faktiskt fysiskt större.
  • Jag ska sluta klaga på folk. Men hennes foundation matchar ju inte alls hennes hudfärg och hon har glömt att sminka halsen! Slutar jag klaga har jag ju inget kvar att säga till mina vänner.
  • Jag ska sluta prokrastinera. Men jag kan göra det här innan jag gör det där. Kul övning: titta på datumen för mina blogginlägg så kommer du se en tydlig trend av att de flesta inlägg (nästan alla) publiceras i slutet av månaden. Det här inlägget till exempel.

Som det kanske framgår är alla ovanstående exempel personliga. Bristen i dem ligger i att de är ultimata; antingen tränar jag regelbundet eller inte alls, antingen snålar jag eller slösar jag, antingen vaknar jag kl 6 eller kl 11, et cetera. Det är inte hållbart och det gäller att hitta något mellanting, vilket är mycket svårare. Och är man lat som jag, kanske det bästa är att bestämma sig för att man duger som man är.

Årets julklapp – blod (igen)

Jul, jul, strålande stress! Är din reaktion ”Äntligen helg!” eller ”Redan?! Jag har ju inte hunnit köpa ens hälften av klapparna!”? Låt mig hjälpa dig att vända reaktion 2 till reaktion 1!

Julhandeln ökar för varje år och med den pressen på oss att handla fler, dyrare och exklusivare julklappar till våra nära och kära. Och vi fattiga studenter är kanske de mest utsatta (snyft) då många av oss är vana vid att ha en bättre inkomst eller bo hemma och ha pengar över, eller vara så ung att det räcker med ”något fint man gjort på träslöjden som knappt förtjänar godkänt men föräldern älskar den för hen älskar dig”.

Men det finns faktiskt en julgåva som du själv tillverkar, som är perfekt att ge och inte kostar ett dugg –  och det är blod. Med det menar jag inte att du ska sticka hål på fingret och smeta det över dina släktingar; det brukar inte uppskattas av andra än Elizabeth Báthory. Nej, jag menar att du ska leta upp närmaste Blodcentral, registrera dig som blodgivare och delta i deras kampanj #bästajulgåvan. Du kan läsa lite mer om blodgivning i mitt blogginlägg här.

Du kan såklart inte bestämma över vem det är som får blodet du skänker, men som tack för att du donerar blod får du en gåva från Blodcentralen. Det finns lite olika gåvor att välja mellan; bland annat porslin, glasföremål och merchandise. De alla går utmärkt att skänka vidare och brukar generellt uppskattas mer än blodbad, med undantag för Kristian II.

Så vad väntar du på? Spring till närmaste Blodcentral och ge blod nu! Äntligen helg!

P.S. Är du rädd för nålar? Nålarna på Blodcentralen är inte speciellt stora och personalen är väldigt vana och duktiga på att ta blodprov. Läs om hur jag bearbetade min nålskräck här.

En redan till världens ände: vad gör man på vägen?

Att resa till Karolinska Institutets mer söderbelägna campus Flemingsberg tar lång tid. Väldigt lång tid när det är rusning. Ännu längre tid när det är trafikstörningar. I stort sett alltid. Så hur ska man spendera sina 8 h/vecka i metallröret på bästa sätt?

Jag har själv kommit fram till att plugga inte är min grej. I allmänhet, men speciellt på tåget. Det är också svårt att sova på grund av det begränsade utrymmet och bullriga miljön, samt risken för att åka för långt eller göra bort sig offentligt (typ snarka med öppen mun och dregla, särskilt på en medresenär. Absolut inte en personlig erfarenhet). Så det här gör jag istället:

  • Lyssnar på radioprogram. Det finns massvis av podcasts gratis på olika streaming-tjänster, typ Spotify, iOS Podcasts, Soundcloud och Androids acast. Det kan vara lite svårt att höra om man inte har ett par bra ljudisolerande hörlurar.
  • Syr. Jag brukar ha isönder knapparna och sömmarna på mina kläder (nej, jag köper inte för små kläder, det är kläderna som försöker kämpa emot min snabbnudeldiet!). Pendeln är ett perfekt ställe att sy ihop kläderna igen. Så länge man är hyfsat stadig på handen. Annars kanske man råkar sticka sig eller någon annan.
  • Ringer folk. Personligen kan jag bli lite rastlös av att prata i telefon, men på pendeln är jag redan så rastlös att det inte märks någon skillnad.
  • Äter. En nackdel är att det inte finns papperskorgar på tågen, men det går såklart att sparka skräpet under sätet – syns det inte, finns det inte.
  • Sminkar mig. Främst med läppstift för risken finns alltid att tåget rycker till så att man petar in mascaraborsten i ögat. Aj.
  • Målar naglarna. Jag har utvecklat en teknik för att hålla nagellacksburken i den hand vars fingrar jag målar. Den är inte så bra och mina naglar vill man inte se på nära håll.