Studentliv på KI – det finns faktiskt

Någonting som jag har insett att den här bloggen saknar är information om studentlivet på Karolinska Institutet. Festerna är såklart en del av studentlivet, men det finns betydligt mer än så; danslektioner, körsång, spex, sportdagar, matlagning…  Låt oss börja med en snabb överblick av de två studentkårerna på KI som är de som huvudsakligen står för studentlivet. 

  • Medicinska Föreningen – Brukar kallas MF och är den största studentkåren vid KI, då den riktar sig till alla studenter. Medicinska Föreningen har sitt huvudkontor på Campus Solna i en byggnad som också kallas Medicinska Föreningen. Majoriteten av aktiviteterna MF håller i arrangeras därför på Campus Solna.
  • Odontologiska Föreningen – Brukar kallas OF (och kanske Käftis?) och är KI:s andra studentkår. Den riktar sig främst till odontologistudenterna, alltså tandläkarna och tandhygienisterna. OF håller till på Campus Flemingsberg, där tandläkarna och tandhygienisterna har majoriteten av sin undervisning.

Då jag pluggar läkarprogrammet och aldrig är på Campus Flemingsberg förutom när skolan tvingar mig, är jag bara medlem i Medicinska Föreningen. Vill du veta mer om OF kan du spana in den supersnygga hemsidan här och den inte lika snitsiga Facebook-sidan här.

Både MF och OF drivs av studenterna själva och är egentligen fristående från KI bortsett från visst stöd med resurser och finansiering. Förutom några få arvoderade positioner är alla uppdrag inom studentkårerna ideella och görs på studenternas fritid. Därför har du som student möjligheten att engagera dig i och har inflytande över kåren i allra högsta grad.

Mer om MF kommer att komma i nästa inlägg. Under tiden kan du spana in MF:s supersnygga hemsida här (måste dock erkänna att OF:s hemsida är snäppet läckrare) och Facebook-sidan här. Och vet du vad? Om du klickar dig fram till videor och album på Facebook kan du hitta massvis av filmer och fotografier som jag har tagit!

Annonser

Välkommen till KI – VT18:s upplaga

Nytt år, ny termin, nya amphioxer… Välkommen till KI, alla nya studenter! Och välkommen tillbaka alla gamla studenter – en termin närmare examen!

Orkar man scrolla tillbaka i den här bloggen kan man hitta många fina inlägg om hur det är att börja plugga på Karolinska Institutet. Orkar man inte göra det, kommer här en sammanställning av några av mina inlägg som riktas till er amphioxer:

  • Har KI ett studentliv? Ja, mot förmodan. Hittills har jag mest skrivit om festerna på KI, som självklart ingår i studentlivet, men det finns mycket mer än så! Kanske kommer jag skriva om det i ett kommande inlägg? Du kan hitta det jag skrivit hittills under kategorin ‘Studentliv i fokus’. Ett första festinlägg finns här.
  • Vad är en amphiox och vad gör man på Amphioxdagen? Kort sagt är amphiox benämningen för nya studenter på KI. Man slutar vara amphiox efter man deltagit i Amphioxspelen och blivit accepterad som fullvärdig medlem i Medicinska Föreningen på Amphioxgasquen. Läs mer här.
  • Vad kan man förvänta sig på KI:s läkarprogram? Lite allt möjligt faktiskt, typ pysselverkstad, kanelbullar och skönlitteratur. Särskilt under första terminen. Läs här.
  • Vad är egentligen skillnaden mellan Karolinska och Karolinska? Det ena är ett sjukhus, det andra är en högskola/forskningsinstitution/myndighet – men vilken är vad? Jag själv är fortfarande inte hundraprocentigt säker, men du kan läsa min uppfattning om skillnaderna här.

Jag hade faktiskt nöjet att träffa några av er nya studenter på Infopuben i fredags. Infopuben är en ”after school”-pub som hålls första fredagen av varje termin där Medicinska Föreningens olika utskott visar upp sig och försöker rekrytera nya medlemmar. Jag blir alltid fruktansvärt glad och smickrad när folk berättar att de läser min blogg! Skönt att veta att det inte bara är min mamma liksom.

Var du på Infopuben i fredags kan du ha sett en liten tjej springa runt med en gigantiskt kamera (ibland två). Isåfall var det mig du såg. Kul att ses och välkommen till KI återigen!

 

En redan till världens ände: vad gör man på vägen?

Att resa till Karolinska Institutets mer söderbelägna campus Flemingsberg tar lång tid. Väldigt lång tid när det är rusning. Ännu längre tid när det är trafikstörningar. I stort sett alltid. Så hur ska man spendera sina 8 h/vecka i metallröret på bästa sätt?

Jag har själv kommit fram till att plugga inte är min grej. I allmänhet, men speciellt på tåget. Det är också svårt att sova på grund av det begränsade utrymmet och bullriga miljön, samt risken för att åka för långt eller göra bort sig offentligt (typ snarka med öppen mun och dregla, särskilt på en medresenär. Absolut inte en personlig erfarenhet). Så det här gör jag istället:

  • Lyssnar på radioprogram. Det finns massvis av podcasts gratis på olika streaming-tjänster, typ Spotify, iOS Podcasts, Soundcloud och Androids acast. Det kan vara lite svårt att höra om man inte har ett par bra ljudisolerande hörlurar.
  • Syr. Jag brukar ha isönder knapparna och sömmarna på mina kläder (nej, jag köper inte för små kläder, det är kläderna som försöker kämpa emot min snabbnudeldiet!). Pendeln är ett perfekt ställe att sy ihop kläderna igen. Så länge man är hyfsat stadig på handen. Annars kanske man råkar sticka sig eller någon annan.
  • Ringer folk. Personligen kan jag bli lite rastlös av att prata i telefon, men på pendeln är jag redan så rastlös att det inte märks någon skillnad.
  • Äter. En nackdel är att det inte finns papperskorgar på tågen, men det går såklart att sparka skräpet under sätet – syns det inte, finns det inte.
  • Sminkar mig. Främst med läppstift för risken finns alltid att tåget rycker till så att man petar in mascaraborsten i ögat. Aj.
  • Målar naglarna. Jag har utvecklat en teknik för att hålla nagellacksburken i den hand vars fingrar jag målar. Den är inte så bra och mina naglar vill man inte se på nära håll.

En resa till världens ände: att pendla till Campus Flemingsberg

Karolinska Institutet har två campus: det ursprungliga Campus Solna, som ligger precis på gränsen till innerstan, och det nyare Campus Flemingsberg, som ligger lite söder om staden. Även om det egentligen bara tar 20 minuter att ta sig med pendeltåget till Flemingsberg, känns det som en oändlighet.

I början av läkarprogrammet sker all undervisning på Campus Solna, men när man kommer till slutet av termin 3 flyttas undervisningen över till Karolinska Sjukhuset (intill Campus Solna) och Huddinge Sjukhus (intill Campus Flemingsberg). Vilket av sjukhusen man hamnar på avgörs av ett lottsystem, som tar viss hänsyn till var man själv helst vill plugga. Föga förvånande vill de allra flesta hellre plugga i norra innerstan än  världens ände.

Lottsystemet placerade mig långt bak i prioriteringen, så följaktligen måste jag nu spendera 40 fler minuter på att pendla, så gott som varje dag. För mig som kommer från Malmös innerstad och har kunnat cykla vart jag än velat i stan på mindre än 20 minuter, har det varit svårt att vänja sig vid att sitta inne i ett metallrör 8 h/vecka.

Mina flitigare klasskamrater brukar ta tillfället i akt och förbereda sig inför dagens föreläsningar, läsa ikapp i kursböckerna eller köra lite digitala flashcards i mobilen. Det finns gott om appar som möjliggör pluggande på resande fot – i teorin. I praktiken är det däremot svårt att hitta koncentrationen i en knökfull tågvagn som gnisslar och skakar, bredvid någon som skrevar så mycket att höfterna borde gå ur led och mittemot en skrikande unge och dess utmattade vårdnadshavare. Lyckas man inte få tag på en sittplats så är det ännu svårare. Och sen så är jag ju bara allmänt dålig på att plugga.

Det jag brukar göra är att se till att ha en fulladdad mobil, ljudisolerande hörlurar och ett abonnemang med en massa surf. Gärna någon form av färdkost också; det kan tära på krafterna att åka så långt söderut. Sedan brukar jag sysselsätta mig med internet, räkna antalet nedtrampade tuggummin på golvet och irritera mig på alla trafikstörningar. Nåja, Huddinge Sjukhus är iallafall inte i konstant hetväder. Läs mer här.

#Nobel2k17: Bankett, intervju och bitterhet

Någon annan som tittade på Nobelbanketten i söndags och tänkte ”Hoppas någon av dem trillar i trappan så att jag får gå istället nästa år?” Inte? Nej, det gjorde inte jag heller, såklart…

Karolinska Institutet förstod inte mina subtila vinkningar om att jag borde få gå på Nobelfestligheterna,  så det slutade med att en tv-skärm kom mellan mig och banketten under största delen av söndagen. Som i ärlighetens namn är ganska utdragen och på vissa sätt onödigt formell – res dig inte från din plats, inga handväskor på bordet, inga telefoner… Inte för att jag inte skulle njuta varenda sekund och följa varenda etikettsregel om jag hade fått gå.

Något jag kan lindra min bitterhet med är att jag, genom studentmagasinet Medicor, fick gå på presskonferens och intervjua fysiologipristagaren Michael Rosbash förra torsdagen. Intervjun kommer snart att publiceras på Medicors Facebook-sida, men jag kan avslöja det jag tog med mig därifrån:

  • Dr. Michael Rosbash tycker att det viktigaste för ungdomar är att hitta något de verkligen tycker om att göra, och att inte vara rädd för att misslyckas.
  • Rosbash tycker också om att arbeta med ungdomar för att de för in nya perspektiv och hjälper honom att hålla sig ung. (I överförd mening. Han badar inte i deras blod.)
  • Rosbash är god vän med Dr. Jeffrey Hall som han delar priset med. De är olika men komplementerande personligheter, vilket faktiskt märktes på presskonferensen. Hall var animerad och gestikulerade stort, Rosbash var mer tillbakalutad.
  • Rosbash har en tendens att ha handen i ansiktet (sin egen hand i sitt eget ansikte). Han är lätt att intervjua och gav ordentliga och tydliga svar på frågorna jag och mina tidningskollegor Marianna och Theresa ställde.

Överlag tycker jag att #Nobel2k17 har varit väldigt kul att få följa på så nära håll. Det enda jag saknar är mer variation på pristagarna, lika mycket fokus på de kvinnliga gästernas bedrifter som på deras klänningar och slutligen en inbjudan till banketten.

5 skillnader mellan gymnasiet och universitetet

Ännu ett plugginriktat inlägg – det här börjar arta sig!

Jag började plugga på universitetet direkt efter studenten, eftersom jag varken var skoltrött eller osäker på vad jag ville utbilda mig till. Jag tänkte också att det skulle vara till min fördel att ha all gymnasiekunskap färsk i minnet, men upptäckte ganska snabbt att de delarna av min hjärna var minst sagt mögliga (till skillnad från mina neuron som kommer ihåg varenda replik och scen från Sagan om ringen – samtliga tre filmer, de utökade versionerna).

Något jag upptäckte ganska snart var att hoppet mellan gymnasiet till universitetet är mycket större än det mellan grundskola och gymnasium. Här är 5 av de största skillnaderna:

  1. Den enda som bryr sig om du pluggar är CSN, och möjligtvis dina päron. De flesta föreläsningar har inte obligatorisk närvaro och det är ingen lärare som kommer ha koll på om du kommer eller inte.
  2. Det är okej om du inte kan dina lärares namn – de vet knappt om att du existerar. Vi har oftast en ny föreläsare på varje föreläsning, eftersom de är specialiserade på sina ämnen. 
  3. Förvänta dig inte att få högsta betyg. Det finns inga betygsskalor – betyget är inte ett mått på ditt egenvärde. Förvänta dig inte att få högsta poäng, och det finns inte heller någon mening med det. Ingen kommer titta på hur många procent rätt du fick på tentan, bara om du fick godkänt.
  4. Plugga med dina vänner – det finns ingen annan som kan/vill hjälpa dig. Det erbjuds inget extra stöd utöver den schemalagda undervisningen. Man kan pröva att mejla föreläsarna sina frågor men det är långt ifrån säkert att de svarar, ännu mindre säkert att de svarar på ett förståeligt sätt.
  5. Det finns dumma frågor. Låt mig vara krass – det kan ha fungerat på gymnasiet för att få läraren till att bli mer positivt inställd till dig när hen sätter betyg, men här vet ju inte läraren om att du finns till. Så se till att hålla dig till ämnet och ta inte upp 160 andra personers tid för din lilla filosofiska frågeställning.

Men låt inte det här avskräcka dig! Universitetet är jättekul också med all självständighet, studielån och framtidsångest!

 

#Nobel2k17: Live från presskonferensen för fysiologipriset

Live.png

När jag var inne på presskonferensen för tillkännagivandet av Nobelpriset i fysiologi fick jag ett obotligt sug av att vilja skriva av mig på sociala medier. Ett modernt sätt att rapportera direkt från event är att live-tweeta och jag övervägde att göra det, ända till jag insåg hur pinsamt mitt Twitter-konto är – inte ens min mamma följer mig där. Så istället bestämde jag mig för att live-kommentera på Facebook. Här kommer de transkriberade och ocensurerade tankarna jag spottade ut mig på nätet under presskonferensen för världens mest prestigefyllda pris i medicinsk forskning:

11.32 Det har börjat tystna i rummet…

11.33 Tydligen ska det [pristagarna] tillkännages ”tidigast 11.30”. Så förmodligen blir det senare.

11.34 En [propert klädd] kvinna lägger ut namnskyltar till viktiga personer. Eftersom en av mina kontaktlinser gått sönder kan jag inte se vilka de är.

11.35 Presstalesmannen har sagt godmorgon. Ingen svarar. Stelt.

11.37 NOBELPRISET GÅR TILL…

11.38 Jeffrey C Hall, Michael Rosbash och Michael W Young, för sina upptäckter [inom] ”circadian rhytms”.

11.39 Samtliga 3 är baserade i USA, är födda på 40-talet. Ganska typiska Nobelpristagare om jag ska vara ärlig.

11.40 Cirkadisk rytm handlar om cellers inre klocka, hur integrerad dygnsrytmen är hos oss organismer.

11.42 De talar om en ”period gene”. Jag tror inte den korrekta översättningen är ”mensgenen” men det är allt jag kan tänka på. Hehe.

11.44 Himmel, vad mycket mens de pratar om! Det finns också en ”timeless gene” som är viktig tillsammans med mensgenen.

11.45 Okej, ska sluta. Den tidlösa genen och periodgenen, tillsammans med en dubbeltidgen ger oss en form av dygnsrytm.

11.46 Tack vare pristagarnas upptäckter har cirkadisk rytm blivit ett etablerat forskningsområde.

11.47 Dags för frågor.

11.48 Ingen frågar något. Pinsamt.

11.49 Nu räcker någon upp handen och frågar hur pristagarna reagerade på nyheterna. [Svaret är] De har inte fått tag på Mr Young. Rimlig med tanke på att det är typ 5 på morgonen där han bor. Rosbash och C Hall har fått reda på att de vunnit. Rosbash sa ”You are kidding me!”

11.50 Andra här kommer från kinesiska medier, Indien, alla möjliga fina presspersoner… Jag känner mig klart underkvalificerad.

11.51 Juleen Zierath från [Nobelkommitténs] expertpanel sa precis att en del av den cirkadiska rytmen är det som får oss till att vilja gå och lägga oss kring kl 22. Jag saknar uppenbarligen den genen. Eller så är den massivt muterad.

11.52  Aaah, nu berättar de att den inre klockan i våra celler går non-stop, men kan ibland behöva tillrättavisas med ljus. Min behöver verkligen tillrättavisas.

11.53 Konferensen är avslutad.  Inga applåder eller fler frågor. Stelt. Folk har väldigt bråttom [med] att skynda sig ut.

11.54 Nä, nu ser jag. Alla går fram för att få one-on-one-intervjuer. Individualister. Pfft.

Det här var alltså min upplevelse av min första presskonferens någonsin. Känns bra att jag fastnade på en felaktig och barnslig översättning av en superviktig gen och avslutade det hela med att kritisera journalisterna som jag bara kan drömma om att komma i samma klass som. 

PS. Imorgon ska jag på tillkännagivandet av Nobelpriset i fysik. Jag kan ännu mindre om fysik än fysiologi, så det ska bli spännande.