Cancerforskningens kanske viktigaste person: Henrietta Lacks

Februari månad handlar inte bara om semlor och personer som dejtar – februari är också den månad då allt fler länder i världen uppmärksammar personer med afrikanskt ursprung, deras historia och bedrifter. Detta kallas med andra ord ‘Black History Month’ och alla oavsett hudfärg, dejtingstatus eller dietval kan delta!

Därför skulle jag vilja uppmärksamma Henrietta Lacks och hennes ovärderliga bidrag till cancerforskningen. Henrietta Lacks föddes år 1920 i USA. Hon levde under väldigt enkla förhållanden; uppfostrades av sin farfar, jobbade på en tobaksfarm, födde sitt första barn som 14-åring och gifte sig med sin kusin. I början av år 1951, efter att Henrietta fött sitt femte barn, upptäckte man att hon hade fått livmoderhalscancer. Man tog cellprover och hon fick strålbehandling. Tyvärr räckte det inte, utan cancern metastaserade och Henrietta avled innan årets slut, knappt 31 år gammal. Hon är nu begravd i en omärkt grav i Virginia.

Henrietta Lacks begravdes för 67 år sedan, men hon lever fortfarande. Närmare bestämt är det hennes cancerceller som fortfarande lever idag. Man märkte vid analysen av Henriettas cellprover att hennes cancerceller inte slutade dela på sig, vilket gör dem perfekt lämpade för forskning. Det här är anmärkningsvärt och fortfarande idag helt unikt. Henriettas cancerceller kom att kallas HeLa-celler och har används i forskning världen över de senaste sex årtiondena. Fantastiska upptäckter har gjorts tack vare HeLa-cellernas unika egenskaper.

Problemet är att Henrietta aldrig samtyckte till användandet av hennes celler. Hon fick aldrig reda på vad labbet hade gjort med hennes celler efter de vanliga proverna. Först för 4 år sedan fick hennes efterlevande släktingar lite förfogande över var HeLa-cellernas DNA-sekvenser används.

Henrietta Lacks insåg nog aldrig hur viktig hon skulle bli för cancerforskningen, men jag tycker att hon förtjänar att uppmärksammas.

Informationen presenterad här är hämtad från Johns Hopkins Medicine, The Washington Post och The Guardian. Bilden på Henrietta kommer från familjen Lacks egna arkiv.

P.S. Några andra anmärkningsvärda personer av afrikanskt ursprung är matematikerna Katherine Goble Johnson, Dorothy Vaughan och Mary Jackson. Den prisbelönta filmen ‘Hidden Figures‘ handlar om dem och är absolut sevärd!

Annonser

Välkommen till bloggen!

Jag startade den här bloggen för mer än ett år sedan. Jag inser nu att det kanske vore lämpligt att introducera mig själv och bloggen.

Mitt namn är Isabelle Wemar och jag pluggar på Karolinska Institutets läkarprogram. På den här bloggen skriver jag om hur det är att vara student vid Karolinska Institutet och allt som har med det att göra. Min vision för bloggen är inte att den ska vara som en dagbok, utan mer som en samling recensioner och krönikor av olika delar av studentlivet.

Men varför bloggar jag överhuvudtaget? För att jag är en av flera digitala studentambassadörer på KI. Vi är alla engagerade studenter som arbetar med att marknadsföra KI på nätet; främst på våra bloggar, men ibland också på Instagram och Facebook. Jag gör det också för att jag får fett med stålar i arvode – så mycket att jag kan unna mig att gå på en fest värd 80 cheeseburgare vart hundrafyrtionde år.

Det finns lite olika kategorier här på bloggen. Jag tror att namnen på kategorierna är ganska säger sig själva, men jag kan förtydliga:

  • ‘KI i fokus’ är inlägg som fokuserar på KI. Det kunde du inte gissa, va?
  • ‘Studentliv i fokus’ handlar om studentlivet; vardagsliv, spartips och Medicinska Föreningens aktiviteter. Ofta om fester. Kanske för ofta, med tanke på min fest-omtenta-korrelation.
  • ‘Studier i fokus’ handlar om utbildning, oftast KIs läkarprogram, men ibland om andra utbildningar med medicinsk inriktning, både på KI och på andra skolor.
  • Under ‘Fråga Energibollen’ lägger jag alla inlägg som gäller vanligt förekommande frågor – du får gärna skicka in en fråga nu så kanske jag lägger ut den (anonymt) tillsammans med ett utförligt svar. Utförligt innebär inte nödvändigtvis bra eller vad du ville ha.
  • ‘Ur fokus’ är inlägg som inte riktigt hör hemma i någon kategori. Eller inlägg som jag har missat att kategorisera och varit för lat för att fixa i efterhand.

Bra att påpeka är att allting som serveras på den här bloggen bör tas med en nypa salt och en näve sarkasm. Är man ordvitsintolerant blir nog majoriteten av mina skriverier svårsmälta.

Nyårslöften – nytt år, nytt jag?

Gott nytt 2018! Jag har en sorts hatkärlek för nyårslöften. Symbolismen med att börja på ny kula och kasta det gångna årets misslyckanden bakom sig är tilltalande, men slutar det ändå inte alltid på samma sätt? 

”Definitionen av galenskap är att göra samma misstag om och om igen och förvänta sig ett annat resultat” – ett känt citat av okänt ursprung. Det stämmer inte egentligen, men det går att överföra på nyårslöften. Hur ofta har vi inte lovat oss själva att bli det allra bästa jaget innan det nya året är slut, bara för att känna oss som vårt allra sämsta jag innan februari ens kommit igång? Här är några exempel:

  • Jag ska börja motionera regelbundet. Men usch, vad blött och blåsigt det var ute! Ja, vad förväntade du dig? Det är januari och du bor i södra Sverige.
  • Jag ska bli mer sparsam med pengar. Men det är ju fortfarande mellandagsrea! Och dessutom så behöver jag en till plånbok för den jag har nu matchar inte min handväska.
  • Jag ska bli mer morgonpigg. Men idag börjar ju föreläsningen ändå sent. Snooze-knappen är också mycket lättare att trycka på än stäng av-knappen. Den är faktiskt fysiskt större.
  • Jag ska sluta klaga på folk. Men hennes foundation matchar ju inte alls hennes hudfärg och hon har glömt att sminka halsen! Slutar jag klaga har jag ju inget kvar att säga till mina vänner.
  • Jag ska sluta prokrastinera. Men jag kan göra det här innan jag gör det där. Kul övning: titta på datumen för mina blogginlägg så kommer du se en tydlig trend av att de flesta inlägg (nästan alla) publiceras i slutet av månaden. Det här inlägget till exempel.

Som det kanske framgår är alla ovanstående exempel personliga. Bristen i dem ligger i att de är ultimata; antingen tränar jag regelbundet eller inte alls, antingen snålar jag eller slösar jag, antingen vaknar jag kl 6 eller kl 11, et cetera. Det är inte hållbart och det gäller att hitta något mellanting, vilket är mycket svårare. Och är man lat som jag, kanske det bästa är att bestämma sig för att man duger som man är.

Årets julklapp – blod (igen)

Jul, jul, strålande stress! Är din reaktion ”Äntligen helg!” eller ”Redan?! Jag har ju inte hunnit köpa ens hälften av klapparna!”? Låt mig hjälpa dig att vända reaktion 2 till reaktion 1!

Julhandeln ökar för varje år och med den pressen på oss att handla fler, dyrare och exklusivare julklappar till våra nära och kära. Och vi fattiga studenter är kanske de mest utsatta (snyft) då många av oss är vana vid att ha en bättre inkomst eller bo hemma och ha pengar över, eller vara så ung att det räcker med ”något fint man gjort på träslöjden som knappt förtjänar godkänt men föräldern älskar den för hen älskar dig”.

Men det finns faktiskt en julgåva som du själv tillverkar, som är perfekt att ge och inte kostar ett dugg –  och det är blod. Med det menar jag inte att du ska sticka hål på fingret och smeta det över dina släktingar; det brukar inte uppskattas av andra än Elizabeth Báthory. Nej, jag menar att du ska leta upp närmaste Blodcentral, registrera dig som blodgivare och delta i deras kampanj #bästajulgåvan. Du kan läsa lite mer om blodgivning i mitt blogginlägg här.

Du kan såklart inte bestämma över vem det är som får blodet du skänker, men som tack för att du donerar blod får du en gåva från Blodcentralen. Det finns lite olika gåvor att välja mellan; bland annat porslin, glasföremål och merchandise. De alla går utmärkt att skänka vidare och brukar generellt uppskattas mer än blodbad, med undantag för Kristian II.

Så vad väntar du på? Spring till närmaste Blodcentral och ge blod nu! Äntligen helg!

P.S. Är du rädd för nålar? Nålarna på Blodcentralen är inte speciellt stora och personalen är väldigt vana och duktiga på att ta blodprov. Läs om hur jag bearbetade min nålskräck här.

Glad Lucia!

Den 13e december firar vi i Sverige helgonet Sankta Lucia, en ung kvinna på 200-talets Sicilien som stod emot det patriarkala samhällets förtryck och förväntningar på henne, vilket känns lämpligt i och med vågen av #metoo och #utantystnadsplikt. Låt oss hoppas att vi som deltagit i uppropet klarar oss undan utan urgröpning av våra ögon, dränkning i het olja och svärd i halsen.

I Stockholm firades Lucia med gratis glögg på pendeltågsstationerna, sång i kyrkorna och extrapris på lussekatter på flera caféer. I min klass klädde några upp sig i vita läkarrockar och röda halsdukar, med mobilerna som ljus, och brast ut i skönsång på föreläsningen.

Medicinska Föreningen, Karolinska Institutets studentkår, har också en tradition av att hålla i en Luciabal, där högtidsklädsel och trerätters gäller. Även vissa väldigt speciella gäster kommer, många som har deltagit i en aningen större festlighet tre dagar tidigare. Men i år, idag, ska jag också på Luciabalen. Jag kommer att filma och direktrapportera från Luciabalen till Medicinska föreningens Facebook-sida här. Så spana in livestreamen, kom med frågor och kommentarer!

Kan passa på att säga att jag en gång tidigare livestreamat från Medicinska Föreningens jubileumsbal. Mer om den kan du läsa här, och här kan du titta på mina filmer därifrån.

#utantystnadsplikt: När det oacceptabla inträffar

#utantystnadsplikt är den svenska läkarkårens kvinnors protest och upprop mot de sexuella trakasserier och kränkningar vi utsätts för i yrkeslivet. Jag skrev om det i det här inlägget. Nu vill jag rikta mig till dig som har råkat ut för ett sådant brott – du är inte ensam och det finns hjälp att få. 

Att falla offer för ett sexuellt övergrepp, vare sig det är fysiskt eller inte, är en mental påfrestning och det är att inte konstigt må dåligt efteråt, även under en längre tid. Det är extremt orättvist att du som inte gjort något fel är den som mår dåligt över händelsen, men som en av mina vänner fint uttryckte – det är en naturlig reaktion på en onaturlig situation. Och låt ingen övertyga dig om att du överreagerar eller överdriver – ingen annan än du har rätten att bestämma vad du ska känna eller inte.

Så hur ska du börja må bättre igen?

Först och främst, kom ihåg att du som offer inte bär skulden på något plan. Inte skulle vi väl beskylla någon som har blivit rånad för att hen haft på sig dyra kläder? Inte ens om hen högt pratade om hur mycket pengar hen har och hur mycket hen tycker om att donera dem till andra.

Omge dig med de människor du känner dig trygg. Berätta precis så mycket som du känner dig bekväm med, och var inte rädd för att visa dig sårbar eller be om stöd. Det är som sagt naturligt att bli illa berörd av sådant här, och det har de allra flesta förståelse för.

Anmäl till en högre auktoritet. Vilken eller vilka, beror på hur, var och när brottet skedde, samt vem som var där. Svenska Läkarförbundet har bra tips på vart man kan vända sig här.Är det sexuellt ofredande eller övergreppär viktigt att polisanmäla, men det är också viktigt att rapportera till skolledningen/arbetsgivaren/hyresföreningen etc – då dessa ibland kan vidta åtgärder mer effektivt än polisen.

Slutligen, sök professionellt stöd. Även om det är orättvist att du som inte gjort något fel ska behöva hjälp, ligger det ingen skam i det. Prata med ett proffs som har tystnadsplikt och en utbildning i samtalsterapi. Du kan boka tid genom din vårdcentral, kontakta någon kurator eller terapeut anknuten till din skola eller arbetsplats, eller gå till Ungdomsmottagningen. På Karolinska Institutet finns Studenthälsan.

Kom ihåg att du inte är ensam. #metoo

#utantystnadsplikt: Icke-manliga läkare enas mot sexuella trakasserier och övergrepp

#MeToo tog sociala medier med storm för lite mer än en månad sedan. Kampanjen uppmanar kvinnor, transpersoner och icke-binära att berätta om sina upplevelser av sexuella trakasserier och övergrepp för att belysa vilket stort samhällsproblem det är – och den har skapat enorma ringar på vattnet. 

Särskilt i Sverige där icke-män i flera olika yrkesbranscher skapat namninsamlingar och vittnesmål om de trakasserier de utsatts för i sitt arbetsliv. Jurister skapade ett upprop under #medvilkenrätt och fick in nästan 6 000 underskrifter, sångare samlades under #visjungerut, och med #tystiklassen vittnade elever – och nu har den kvinnliga läkarkåren mobiliserats. Vi är 10 400 läkare och läkarstudenter som har skrivit under vårt upprop som heter #utantystnadsplikt. Du kan hitta några exempel på vad mina kollegor har utsatts för här på SvD. Ekot skriver också lite grann här.

Men varför är uppropet kvinnoseparatistiskt? För att det är 18 gånger fler kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp och för att 99% av sexuella övergrepp begås av män. Siffrorna kommer från Brottsförebyggande rådet. Uppropet har valt att inkludera transpersoner och icke-binära för att risken att utsättas för sexuella brott är ännu högre bland dem. Att utsättas för ett sexuellt brott som icke-man är inte en individuell tråkig händelse – det är ett strukturellt problem och det verkar som att hierarkin inom läkarbranschen, där män utgör majoriteten av överläkare, bidrar till problemet. Mer om det kan du läsa om här på SvD. Läkartidningen skriver också om #utantystnadsplikt här.

Så vad händer nu? Fler upprop från andra yrkesgrupper är på gång, men ingen politisk aktion har skett än. Det du som individ kan göra idag är att stödja din lokala kvinnojour, reagera när du märker att någon i din omgivning utsätts för sexuellt våld, och engagera dig i nätkampanjerna på sociala medier.

Jag vill avsluta med ett av mina favoritcitat från författaren Angela Davis: ”Jag accepterar inte längre det som jag inte kan förändra… Jag förändrar det som jag inte kan acceptera.” Om vi alla enas – läkare och icke-läkare, män och icke-män – kan vi skapa verklig förändring.

#utantystnadsplikt