Antagningsdags: Vad händer efter den slutgiltiga antagningen?

Efter en lång tids väntan och förväntan och spänning och otålighet, kommer här äntligen min oslagbara checklista på saker som du behöver göra innan skolstart, som är så pedagogisk att Maria Montessori vänder sig i sin grav. Självgodhet – vad är det?

Den här listan är riktad till dig som börjar Karolinska Institutets läkarprogram och är en uppföljare till det här inlägget.

  1. Registrera dig i bostadskön. Omgående. Egentligen borde du ha gjort det igår. Såvida du inte är en arvtagerska eller en morsgris kommer du behöva leta efter en bostad, vilket nästan är svårare än att komma in på ditt program. Det bästa sättet att få bostad är via Stockholms Bostadsförmedling eller SSSB (studentbostadskön), men väntetiden för ett sketet korridorsrum utan toalett på 15 kvadrat är nästan ett år. Ett alternativ är att bli inneboende. KI har en sida om det här.
  2. Registrera dig på läkarprogrammet innan den 21a augusti. Gör du inte det förlorar du din plats. Du har fått info om registreringen till din mejl i samband med andra antagningen, men här har du en direktlänk.
  3. Ansök om studiestöd till CSN. Såvida du inte är en arvtagare eller ett pappasvin kommer du ha behov av studiebidrag och även studielån. Att plugga på läkarprogrammet är ett utmanande heltidsuppdrag, särskilt de första terminerna. Att jobba mycket vid sidan av bara för att undvika lån (vars återbetalningsvillkor är minst sagt generösa), kommer att gå ut över studierna och är inte värt det.
  4. Håll ögonen på Facebook. Du kommer inom kort läggas till i diverse grupper för KI-studenter där du får mer info om inspark/nollning. Om du inte har ett Facebook-konto föreslår jag att du skaffar ett. Majoriteten av kommunikationen på KI elever emellan sker på Facebook.
  5. Anmäl dig till Läkarkollot! Mer om vad det är, kan du läsa här.

Vid det här laget har du nog tröttnat på att höra det, men grattis grattis grattis till antagningen!

Annonser

Hurra! Grattis till ditt slutgiltiga antagningsbesked!

Igår publicerades det slutgiltiga antagningsbeskedet, vilket, för cirka 20 av er som sökte KI:s läkarprogram, ser annorlunda ut från det första antagningsbeskedet. Egentligen hade jag tänkt att lägga ut en pedagogisk checklista på saker du måste göra innan skolstart, men jag råkade låsa ut mig själv från skolan häromdagen – medan alla mina saker var kvar där inne – och halva kvällen gick åt att försöka ta mig in igen. Jag kanske försökte dyrka upp låset med ett bankkort. Jag kanske avmagnetiserade kortet i processen. Jag kanske råkade ge fel vägbeskrivning till väktaren som skulle släppa in mig. Jag kanske kom hem två timmar senare än tänkt och bestämde mig för att öva på min operasångröst. I sin korthet – jag har inte kunnat lägga ut den pedagogiska checklistan eftersom jag inte ”hunnit” sammanställa den ännu.

Den pedagogiska checklistan kommer att komma snart! Under tiden föreslår jag att du försöker dechiffrera ‘Grattis till antagningen’-mejlet från KI (som är så kryptiskt skrivet att jag misstänker att det utgör ett ytterligare urval). Återigen – grattis till dig som kommit in på Sveriges mest sökta program och kontinentala Europas bästa medicinska universitet! (Och du som inte kommit in, läs det här inlägget, eller det här, och glöm inte att söka till våren den 15 november!)

Idag är det dagen före dagen [sista svarsdagen]

DU HAR VÄL INTE GLÖMT ATT SVARA PÅ DITT ANTAGNINGSBESKED PÅ ANTAGNING.SE??!! 

Ber om ursäkt för versalerna och det fetstilta, men jag ville inte lämna något utrymme för att läsa mellan raderna – du måste tacka ja senast imorgon 23.59 till den platsen du har blivit erbjuden, annars blir du struken! Om du fortfarande är osäker är det ändå bättre att du tackar ja för att sedan stryka dig från det slutgiltiga urvalet om du ångrar dig. I värsta fall kan du låta bli att dyka upp på inskrivningen och uppropet om du desperat vill bli av med platsen.

Om du är lite osäker på vad du ska göra med universitetsvalet kan du spana in mina senaste inlägg: det här riktar sig till dig som blivit erbjuden en plats på KIs läkarprogram och det här riktar sig till dig som inte blivit det (än). Du kan också passa på att spana in min och min bloggkollega Linnéas välkomstfilm för alla som blivit antagna till KI https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fkarolinskainstitutet%2Fvideos%2F1367233803311920%2F&show_text=0&width=560”>här.

Se till att komma tillbaka till bloggen den 3e augusti, då kommer jag att berätta om vad som händer efter andra urvalet.

Faeces läkarstudenter säger: ”Förlåt, har haft fullt upp med plugget.”

Jag hade tänkt att börja med att be om ursäkt för att bloggens uppdateringar de senaste månaderna har varit så väldigt sporadiska. Min förklaring skulle vara att läkarprogrammet har tagit all min tid och kraft, men jag har trots det ändå haft tid att festa loss på Medicinska Föreningens jubileumsbankett, bälga i mig hinkvis av överblivet kaffe och sätta dussintals dåliga ordvitsar i pränt. Tyvärr, har jag inget bättre att skylla på, så jag får be om ursäkt för min ursäkt och erbjuda det här inlägget som en olivkvist. Jag har nämligen tänkt att sammanställa en lista på de allra vanligaste fraserna som läkarstudenter yttrar. 

”Visste du att [den här kändisen] har [den där diagnosen] vi precis fick lära oss om?” När föreläsare berättar om sjukdomar ger de ofta exempel på kända personer som har varit drabbade av dem eller tros ha varit drabbade. Exempelvis sägs presidenten John F Kennedy ha lidit av Addisons sjukdom.

”Jag tror faktiskt att jag lider av [det där tillståndet] som vi precis fick lära oss om… jag känner mig trött och hängig, men får samtidigt ofta hjärtklappning, och jag har dessutom gått upp i vikt.” ”På riktigt?! Jag känner exakt likadant!” Det beror antagligen på att vi alla under det senaste läsåret har lidit av konstant sömnbrist, högre prestationskrav än tidigare och överkonsumtion av kaffe och snabbnudlar. Letar man ändå efter en diagnos kan man säga läkarstudentsyndromet.

”[diverse försvenskade nylatinska ord för kroppsdelar eller sjukdomar]” Jag vet inte varför, men när läkarstudenter pratar med varandra och andra slänger de ofta in latinska ord både hastigt och (o)lustigt, kanske för att låta akademiska och överlägsna i sin kunskap. Problemet med detta är att majoriteten av de latinska orden inom medicinen är nyskapade och försvenskade, och nästan alltid fel uttalade. Dessutom bör de inte användas i vardagligt bruk. Ett praktexempel på detta är det här inläggets titel.

”Förlåt, jag har haft fullt upp med plugget.” Det här är nog den meningen som är allra vanligast att vi säger till folk som inte är läkarstudenter. Det hade kanske legat lite mer sanning bakom meningen om det inte hade varit så att det vi mest frekvent säger till varandra är: ”Jag måste verkligen komma igång med plugget nu!”

Den frasen som vi upprepar allra mest och lägger orimligt stor vikt vid är på tre ord och lyder: ”Jag är läkarstudent.” Underförstått: ”Ifrågasätt inte min kompetens.”

Nålskräck: plåster på såren

na%cc%8alskra%cc%88ck-4

Fortsättningen på ”Nålskräck: lämnad i sticket”

Tidigare: Efter ett trauma i tidig barndom har jag utvecklat en rädsla för nålar och avsky för en viss läppstiftsfärg. Avskyn kan jag leva med (vem sa att hat är destruktivt?) men nålskräcken utgör ett reellt hinder för en läkarstudent. För att ta mig förbi det har jag utsatt mig för diverse utmaningar: varit försöksperson, anmält mig som blodgivare och till sist själv hållit i nålen och tagit ett venprov på en annan. Men hur gick det egentligen?

Nålen trängde igenom huden utan några problem. Jag fästa uppsamlingsröret på andra änden, och var noggrann med att hålla nålen still under tiden. Blodet rann snabbt till röret och jag släppte på remmen igen. Röret fylldes och jag bytte till ett annat. När det var fyllt tog jag en bomullstuss som jag höll mot stickstället medan jag drog ut nålen. Fällde ner skyddet  för nålen och andades ut. Både jag och min klasskamrat hade överlevt. 

Att ta ett venprov var inte alls så svårt som jag trodde. Min klasskamrat rörde inte en min under hela tiden, men jag vet inte om det var för att han var bra på att hålla minen, hade hög smärtgräns, eller att jag var så träffsäker. Kanske en blandning av alla, med övervikt på den sistnämnda anledningen. Det viktigaste för att jag skulle lugna ner mig var bara att fokusera på detaljerna. Nål in i ven, provrör på, nål ut. Inte på det faktum att jag skulle sticka in en sylvass metallbit i en levande värnlös människa.

Det finns dock fem viktiga saker att tänka på när man tar ett venprov:

  1. Håll koll på när du ska stasaalltså spänna åt remmen runt armenStasar man för länge försvinner allt blod från armen och det tar tid innan det rinner tillbaka. Stasar man inte alls hittar man inte venen.
  2. Ha provrören nära till hands. Det är krångligt och pinsamt för dig, och smärtsamt för blodprovsoffret om du spenderar en lång stund med att fumla efter provrören när du väl tryckt in nålen.
  3. Stick in nålen i venens riktning uppåt. Alltså inte 90° vinkel så att du tränger igenom hela venen, vilket inte är livshotande men gör ont. På offret alltså. Vinkla istället nålen i kanske 30° i samma riktning som blodådran går. Detta för att få ut mest blod och orsaka minst smärta.
  4. Håll hårt i nålen för att hålla den stilla, särskilt när du fäster provröret. Man behöver trycka på provröret på andra änden, så håller man inte tillräckligt hårt i nålen är det lätt att råka trycka igenom venen med nålen.
  5. Tryck inte på bomullstussen när du drar ut nålen, för då kan du råka trycka in den ytterligare och orsaka blåmärken. Och vi vill ju inte att offren ska lämna oss med bestående men. Håll bara tussen lätt mot stickstället så att blodet inte strömmar ut och kladdar ner.

Med det sagt vill jag önska alla en riktigt god helg, och för er som inte firar – en riktigt god mellandagsrea. 

Nålskräck: lämnad i sticket

na%cc%8alskra%cc%88ck-3Fortsättningen på ”Nålskräck: de andra sticker”

Tidigare: Traumatiserad i barndomen av en olycklig kombination av nålar och vulgärt läppstift, har jag svurit att bli kvitt min nålskräck en gång för alla. Jag har genomgått två prövningar och gjort stora framsteg, men min rädsla är ännu inte övervunnen.

”Alla goda ting är tre”, brukade min mamma säga ända fram tills att jag fick en lillasyster. Min vana trogen har jag tagit till detta talesätt och förberett mig inför den tredje utmaningen – blodgivning. Jag anmälde mig som blodgivare för första gången vilket innebar en hälsokontroll. Jag fick fylla tre venrör som skulle skickas iväg på analys för att se om mitt blod var dugligt för blodgivning. Jag var lite nervös och fick lägga mig ner på britsen, men jag vågade faktiskt titta när nålen väl hade stuckits in i mitt armbeck.

Det var dags för den ultimata prövningen – jag själv skulle få ta blodprov på en annan. På KI:s läkarprogram ingår det att man mot slutet av första terminen ska lära sig att ta venprov. Venprovsförövare: läkarstudenter på termin 1. Venprovsoffer: läkarstudenter på termin 1. Tanken på att få trycka i nålar i varandra gjorde vissa av mina klasskamrater nästan skrämmande entusiastiska, medan andra svettades så mycket om händerna att de inte kunde få grepp om nålen. Jag kan stolt och ärligt säga att jag var varken eller. Jag hade bara mål i sikte, även om det inte stoppade mig från att låta andra sticka före mig, eller skrika till innan nålen ens trängt in i min hud.

Till sist blev det min tur. Jag bad mitt offer (frivilliga klasskamrat) att kavla upp ärmarna, spände åt remmen och hittade en av hans vener. Släppte på remmen och förberedde nål och provrör. Svettades om händerna likt ett vattenfall (typ Niagara) och var tacksam för silikonhandskarna som gjorde så att jag ändå kunde hålla fast i nålen. Sa ”nu sticker jag” lika mycket för att varna offret som mig själv, och så stack jag.

Fortsättning följer… (imorgon)

Nålskräck: de andra sticker

na%cc%8alskra%cc%88ck-2Fortsättningen på ”Nålskräck: det första sticket”

Tidigare: Som barn vägrade jag att låta folk ta blodprov på mig, till följd av ett traumatiskt vårdcentralsbesök som involverade en sur sjuksköterska med vedervärdigt läppstift. Nu när jag går på läkarprogrammet och snart kommer vara den som håller i nålen, om än med en mer smickrande färg på läpparna, har jag bestämt mig för att det är dags att komma över min rädsla.

”För att bemästra din rädsla, måste du först möta den”, har säkert någon fånig hjälte i en amerikansk pang-pangfilm sagt någon gång. Det har jag i alla fall tagit till mig, så varje gång jag har fått tillfälle har jag anmält mig för att ge blodprov.

Jag anmälde mig som offer på den första laborationen på KI där blodprov ingick (eller försöksperson som laborationsinstruktionerna uttryckte det). Det var bara små kapillärprov som skulle tas, vilket innebar ett litet stick i fingret så att en droppe blod kunde fås. Innan det första blodprovet togs var jag smått hysterisk och kunde inte sitta stilla eller vara tyst. Jag tror inte jag hade tagit ett kapillärprov sedan läppstiftstraumat, så jag var mest nervös för att jag inte visste vad jag skulle vänta mig. När det första sticket hade gjorts och jag insåg att det knappt kändes något alls lugnade jag ner mig, och det sista sticket klarade jag av att utföra själv till och med.

Den andra blodprovslaborationen var inte lika smärtfri, men jag kände mig peppad av att det hade gått så bra på den förra. När det väl var dags att ge blodprovet, insåg jag att det inte bara var ett litet stick i fingret, utan att det krävdes två fulla venrör. Jag blev lite smått illamående, men kunde inte fega ur eftersom resten av min laborationsgrupp hade fått fel uppfattning om starttiden för laborationen och inte var där. Så jag gick in, höll en vänlig klasskamrat väldigt hårt i handen och försökte slappna av. Det gick bra. Det hjälpte verkligen att hålla i min stackars kursare, men jag vågade inte riktigt titta på själva nålen. Jag hade gjort framsteg, men min rädsla var ännu inte bemästrad.

Fortsättning följer… (imorgon)