Nyårslöften – nytt år, nytt jag?

Gott nytt 2018! Jag har en sorts hatkärlek för nyårslöften. Symbolismen med att börja på ny kula och kasta det gångna årets misslyckanden bakom sig är tilltalande, men slutar det ändå inte alltid på samma sätt? 

”Definitionen av galenskap är att göra samma misstag om och om igen och förvänta sig ett annat resultat” – ett känt citat av okänt ursprung. Det stämmer inte egentligen, men det går att överföra på nyårslöften. Hur ofta har vi inte lovat oss själva att bli det allra bästa jaget innan det nya året är slut, bara för att känna oss som vårt allra sämsta jag innan februari ens kommit igång? Här är några exempel:

  • Jag ska börja motionera regelbundet. Men usch, vad blött och blåsigt det var ute! Ja, vad förväntade du dig? Det är januari och du bor i södra Sverige.
  • Jag ska bli mer sparsam med pengar. Men det är ju fortfarande mellandagsrea! Och dessutom så behöver jag en till plånbok för den jag har nu matchar inte min handväska.
  • Jag ska bli mer morgonpigg. Men idag börjar ju föreläsningen ändå sent. Snooze-knappen är också mycket lättare att trycka på än stäng av-knappen. Den är faktiskt fysiskt större.
  • Jag ska sluta klaga på folk. Men hennes foundation matchar ju inte alls hennes hudfärg och hon har glömt att sminka halsen! Slutar jag klaga har jag ju inget kvar att säga till mina vänner.
  • Jag ska sluta prokrastinera. Men jag kan göra det här innan jag gör det där. Kul övning: titta på datumen för mina blogginlägg så kommer du se en tydlig trend av att de flesta inlägg (nästan alla) publiceras i slutet av månaden. Det här inlägget till exempel.

Som det kanske framgår är alla ovanstående exempel personliga. Bristen i dem ligger i att de är ultimata; antingen tränar jag regelbundet eller inte alls, antingen snålar jag eller slösar jag, antingen vaknar jag kl 6 eller kl 11, et cetera. Det är inte hållbart och det gäller att hitta något mellanting, vilket är mycket svårare. Och är man lat som jag, kanske det bästa är att bestämma sig för att man duger som man är.

Annonser

Årets julklapp – blod (igen)

Jul, jul, strålande stress! Är din reaktion ”Äntligen helg!” eller ”Redan?! Jag har ju inte hunnit köpa ens hälften av klapparna!”? Låt mig hjälpa dig att vända reaktion 2 till reaktion 1!

Julhandeln ökar för varje år och med den pressen på oss att handla fler, dyrare och exklusivare julklappar till våra nära och kära. Och vi fattiga studenter är kanske de mest utsatta (snyft) då många av oss är vana vid att ha en bättre inkomst eller bo hemma och ha pengar över, eller vara så ung att det räcker med ”något fint man gjort på träslöjden som knappt förtjänar godkänt men föräldern älskar den för hen älskar dig”.

Men det finns faktiskt en julgåva som du själv tillverkar, som är perfekt att ge och inte kostar ett dugg –  och det är blod. Med det menar jag inte att du ska sticka hål på fingret och smeta det över dina släktingar; det brukar inte uppskattas av andra än Elizabeth Báthory. Nej, jag menar att du ska leta upp närmaste Blodcentral, registrera dig som blodgivare och delta i deras kampanj #bästajulgåvan. Du kan läsa lite mer om blodgivning i mitt blogginlägg här.

Du kan såklart inte bestämma över vem det är som får blodet du skänker, men som tack för att du donerar blod får du en gåva från Blodcentralen. Det finns lite olika gåvor att välja mellan; bland annat porslin, glasföremål och merchandise. De alla går utmärkt att skänka vidare och brukar generellt uppskattas mer än blodbad, med undantag för Kristian II.

Så vad väntar du på? Spring till närmaste Blodcentral och ge blod nu! Äntligen helg!

P.S. Är du rädd för nålar? Nålarna på Blodcentralen är inte speciellt stora och personalen är väldigt vana och duktiga på att ta blodprov. Läs om hur jag bearbetade min nålskräck här.

En redan till världens ände: vad gör man på vägen?

Att resa till Karolinska Institutets mer söderbelägna campus Flemingsberg tar lång tid. Väldigt lång tid när det är rusning. Ännu längre tid när det är trafikstörningar. I stort sett alltid. Så hur ska man spendera sina 8 h/vecka i metallröret på bästa sätt?

Jag har själv kommit fram till att plugga inte är min grej. I allmänhet, men speciellt på tåget. Det är också svårt att sova på grund av det begränsade utrymmet och bullriga miljön, samt risken för att åka för långt eller göra bort sig offentligt (typ snarka med öppen mun och dregla, särskilt på en medresenär. Absolut inte en personlig erfarenhet). Så det här gör jag istället:

  • Lyssnar på radioprogram. Det finns massvis av podcasts gratis på olika streaming-tjänster, typ Spotify, iOS Podcasts, Soundcloud och Androids acast. Det kan vara lite svårt att höra om man inte har ett par bra ljudisolerande hörlurar.
  • Syr. Jag brukar ha isönder knapparna och sömmarna på mina kläder (nej, jag köper inte för små kläder, det är kläderna som försöker kämpa emot min snabbnudeldiet!). Pendeln är ett perfekt ställe att sy ihop kläderna igen. Så länge man är hyfsat stadig på handen. Annars kanske man råkar sticka sig eller någon annan.
  • Ringer folk. Personligen kan jag bli lite rastlös av att prata i telefon, men på pendeln är jag redan så rastlös att det inte märks någon skillnad.
  • Äter. En nackdel är att det inte finns papperskorgar på tågen, men det går såklart att sparka skräpet under sätet – syns det inte, finns det inte.
  • Sminkar mig. Främst med läppstift för risken finns alltid att tåget rycker till så att man petar in mascaraborsten i ögat. Aj.
  • Målar naglarna. Jag har utvecklat en teknik för att hålla nagellacksburken i den hand vars fingrar jag målar. Den är inte så bra och mina naglar vill man inte se på nära håll.

Glad Lucia!

Den 13e december firar vi i Sverige helgonet Sankta Lucia, en ung kvinna på 200-talets Sicilien som stod emot det patriarkala samhällets förtryck och förväntningar på henne, vilket känns lämpligt i och med vågen av #metoo och #utantystnadsplikt. Låt oss hoppas att vi som deltagit i uppropet klarar oss undan utan urgröpning av våra ögon, dränkning i het olja och svärd i halsen.

I Stockholm firades Lucia med gratis glögg på pendeltågsstationerna, sång i kyrkorna och extrapris på lussekatter på flera caféer. I min klass klädde några upp sig i vita läkarrockar och röda halsdukar, med mobilerna som ljus, och brast ut i skönsång på föreläsningen.

Medicinska Föreningen, Karolinska Institutets studentkår, har också en tradition av att hålla i en Luciabal, där högtidsklädsel och trerätters gäller. Även vissa väldigt speciella gäster kommer, många som har deltagit i en aningen större festlighet tre dagar tidigare. Men i år, idag, ska jag också på Luciabalen. Jag kommer att filma och direktrapportera från Luciabalen till Medicinska föreningens Facebook-sida här. Så spana in livestreamen, kom med frågor och kommentarer!

Kan passa på att säga att jag en gång tidigare livestreamat från Medicinska Föreningens jubileumsbal. Mer om den kan du läsa här, och här kan du titta på mina filmer därifrån.

En resa till världens ände: att pendla till Campus Flemingsberg

Karolinska Institutet har två campus: det ursprungliga Campus Solna, som ligger precis på gränsen till innerstan, och det nyare Campus Flemingsberg, som ligger lite söder om staden. Även om det egentligen bara tar 20 minuter att ta sig med pendeltåget till Flemingsberg, känns det som en oändlighet.

I början av läkarprogrammet sker all undervisning på Campus Solna, men när man kommer till slutet av termin 3 flyttas undervisningen över till Karolinska Sjukhuset (intill Campus Solna) och Huddinge Sjukhus (intill Campus Flemingsberg). Vilket av sjukhusen man hamnar på avgörs av ett lottsystem, som tar viss hänsyn till var man själv helst vill plugga. Föga förvånande vill de allra flesta hellre plugga i norra innerstan än  världens ände.

Lottsystemet placerade mig långt bak i prioriteringen, så följaktligen måste jag nu spendera 40 fler minuter på att pendla, så gott som varje dag. För mig som kommer från Malmös innerstad och har kunnat cykla vart jag än velat i stan på mindre än 20 minuter, har det varit svårt att vänja sig vid att sitta inne i ett metallrör 8 h/vecka.

Mina flitigare klasskamrater brukar ta tillfället i akt och förbereda sig inför dagens föreläsningar, läsa ikapp i kursböckerna eller köra lite digitala flashcards i mobilen. Det finns gott om appar som möjliggör pluggande på resande fot – i teorin. I praktiken är det däremot svårt att hitta koncentrationen i en knökfull tågvagn som gnisslar och skakar, bredvid någon som skrevar så mycket att höfterna borde gå ur led och mittemot en skrikande unge och dess utmattade vårdnadshavare. Lyckas man inte få tag på en sittplats så är det ännu svårare. Och sen så är jag ju bara allmänt dålig på att plugga.

Det jag brukar göra är att se till att ha en fulladdad mobil, ljudisolerande hörlurar och ett abonnemang med en massa surf. Gärna någon form av färdkost också; det kan tära på krafterna att åka så långt söderut. Sedan brukar jag sysselsätta mig med internet, räkna antalet nedtrampade tuggummin på golvet och irritera mig på alla trafikstörningar. Nåja, Huddinge Sjukhus är iallafall inte i konstant hetväder. Läs mer här.

#utantystnadsplikt: När det oacceptabla inträffar

#utantystnadsplikt är den svenska läkarkårens kvinnors protest och upprop mot de sexuella trakasserier och kränkningar vi utsätts för i yrkeslivet. Jag skrev om det i det här inlägget. Nu vill jag rikta mig till dig som har råkat ut för ett sådant brott – du är inte ensam och det finns hjälp att få. 

Att falla offer för ett sexuellt övergrepp, vare sig det är fysiskt eller inte, är en mental påfrestning och det är att inte konstigt må dåligt efteråt, även under en längre tid. Det är extremt orättvist att du som inte gjort något fel är den som mår dåligt över händelsen, men som en av mina vänner fint uttryckte – det är en naturlig reaktion på en onaturlig situation. Och låt ingen övertyga dig om att du överreagerar eller överdriver – ingen annan än du har rätten att bestämma vad du ska känna eller inte.

Så hur ska du börja må bättre igen?

Först och främst, kom ihåg att du som offer inte bär skulden på något plan. Inte skulle vi väl beskylla någon som har blivit rånad för att hen haft på sig dyra kläder? Inte ens om hen högt pratade om hur mycket pengar hen har och hur mycket hen tycker om att donera dem till andra.

Omge dig med de människor du känner dig trygg. Berätta precis så mycket som du känner dig bekväm med, och var inte rädd för att visa dig sårbar eller be om stöd. Det är som sagt naturligt att bli illa berörd av sådant här, och det har de allra flesta förståelse för.

Anmäl till en högre auktoritet. Vilken eller vilka, beror på hur, var och när brottet skedde, samt vem som var där. Svenska Läkarförbundet har bra tips på vart man kan vända sig här.Är det sexuellt ofredande eller övergreppär viktigt att polisanmäla, men det är också viktigt att rapportera till skolledningen/arbetsgivaren/hyresföreningen etc – då dessa ibland kan vidta åtgärder mer effektivt än polisen.

Slutligen, sök professionellt stöd. Även om det är orättvist att du som inte gjort något fel ska behöva hjälp, ligger det ingen skam i det. Prata med ett proffs som har tystnadsplikt och en utbildning i samtalsterapi. Du kan boka tid genom din vårdcentral, kontakta någon kurator eller terapeut anknuten till din skola eller arbetsplats, eller gå till Ungdomsmottagningen. På Karolinska Institutet finns Studenthälsan.

Kom ihåg att du inte är ensam. #metoo

#Nobel2k17: Bankett, intervju och bitterhet

Någon annan som tittade på Nobelbanketten i söndags och tänkte ”Hoppas någon av dem trillar i trappan så att jag får gå istället nästa år?” Inte? Nej, det gjorde inte jag heller, såklart…

Karolinska Institutet förstod inte mina subtila vinkningar om att jag borde få gå på Nobelfestligheterna,  så det slutade med att en tv-skärm kom mellan mig och banketten under största delen av söndagen. Som i ärlighetens namn är ganska utdragen och på vissa sätt onödigt formell – res dig inte från din plats, inga handväskor på bordet, inga telefoner… Inte för att jag inte skulle njuta varenda sekund och följa varenda etikettsregel om jag hade fått gå.

Något jag kan lindra min bitterhet med är att jag, genom studentmagasinet Medicor, fick gå på presskonferens och intervjua fysiologipristagaren Michael Rosbash förra torsdagen. Intervjun kommer snart att publiceras på Medicors Facebook-sida, men jag kan avslöja det jag tog med mig därifrån:

  • Dr. Michael Rosbash tycker att det viktigaste för ungdomar är att hitta något de verkligen tycker om att göra, och att inte vara rädd för att misslyckas.
  • Rosbash tycker också om att arbeta med ungdomar för att de för in nya perspektiv och hjälper honom att hålla sig ung. (I överförd mening. Han badar inte i deras blod.)
  • Rosbash är god vän med Dr. Jeffrey Hall som han delar priset med. De är olika men komplementerande personligheter, vilket faktiskt märktes på presskonferensen. Hall var animerad och gestikulerade stort, Rosbash var mer tillbakalutad.
  • Rosbash har en tendens att ha handen i ansiktet (sin egen hand i sitt eget ansikte). Han är lätt att intervjua och gav ordentliga och tydliga svar på frågorna jag och mina tidningskollegor Marianna och Theresa ställde.

Överlag tycker jag att #Nobel2k17 har varit väldigt kul att få följa på så nära håll. Det enda jag saknar är mer variation på pristagarna, lika mycket fokus på de kvinnliga gästernas bedrifter som på deras klänningar och slutligen en inbjudan till banketten.